"Skärgården i lera" - en projektkurs i bildkonst
Har under det gågna läsåret gått en projektkurs i bildkonst, och valde då att arbeta med temat "Skärgården i lera", vilket alltså var mitt eget val och min egen benämning på mitt tema. Den finländska skärgården har alltid varit viktig för mig, och även om jag nu bor i Vasa, utan minsta lilla chans att ta mig ut i den Österbottniska skärgården och långt från skärgården i Sibbo där jag spenderat nästan alla mina somrar som barn, har de båda en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Som inspiration till mitt tema läste jag Tove Janssons bok "Sommarboken", som handlar om Sophia och hennes farmors vänskap ute på deras sommarö, där de bor hela sommaren tillsammans med Sophias pappa. Eftersom jag tillbringat flera sommarlov ute på en ö tillsammans med min mormor och min syster medan våra föräldrar jobbade på fastlandet, kändes det som en bra litterär inkörsport till mitt tema. 
I början hade jag ganska stora planer för vad jag ville producera under kursens gång. Planerna inkluderade allt från muggar, tallrikar, fat och andra nyttoföremål till olika dekorationer i form av fåglar, ljushållare i form av segelbåtar och glasunderlag/kakel med olika motiv. Även en större fyr att sätta en liten dryckesflaska i var med i planerna i början. (Vissa saker hör bara en midsommar i skärgården till så som sill, nypotatis och snapsvisor.) Under arbetets gång insåg jag dock att en stor del av det jag planerat att göra inte hade någon nyttofunktion, och därför föll en stor del av produkterna bort ur genomförandet.
Även andra orsaker ledde till att jag gjorde färre produkter, och till exempel den gemensamma och individuella handledningen krävde att jag ställde frågor till mitt eget arbete och mina egna planer. Betydelsen av att ha en handledare blev dessutom väldigt klar, isynnerhet som projekt alltid i något skede innebär en massa drömmande och visionerande snarare än praktiskt genomförbara och realistiska planer. Jag insåg alltså att det inte är någon idé att göra något bara för görandets skull, föremålet måste även ha en betydelse, en mening och kunna placeras in i ett sammanhang. Därför koncentrerade jag mig främst på nyttoföremål och lät dessutom de detaljer som påminde mig mest om skärgården komma fram i motiven, t.ex. de för vinden böljande vassvipporna och vågskalpet runt stenarna i stranden. Kombinationen av växande vass, gräs och vågorna är nästan magiskt ibland. Det inger en viss trygghet att allt nog är som det varit och att inte ens havet kan ändra på det. Under mina somrar ute i Sibbo skärgård har jag badat vid otaliga stränder, men alltid stannat upp en stund extra på de ställen som det funnits lite sand och en matta av grönt gräs för att förundra mig över gräsets livsvilja och vågornas eviga försök att svepa med sig gräset ut till havs.
"Längst in i viken på den största ön växte gräset i sand, kort och mycket grönt. Gräsrötter är det starkaste som finns, de tafsar ihop sig i knutar och blir en seg massa som klarar vilka vågor som helst. De stora havsvågorna kom rakt in över sandbotten men inne i viken mötte de gräset och lade sig platta. De grävde ur sanden, det kunde de, men det enda som hände med gräsbacken var att den sjönk och lade sig tillrätta i nya kullar och raviner."
(Jansson, 2008, s. 77)
På samma sätt som gräset i ovanstående citat är envist, segt och bestående oberoende av vilken form det tar, låter sig leran formas till olika former, för att i torkandets och brännandets processer ta sin slutliga form. Så länge leran bearbetas lever den, men då arbetet är klart och objektet som leran formats till fått sin form, blir lerans levande förflutna kvar i själva formen, som en påminnelse om att den inte alltid haft en specifik form. 
Under projektets gång drejade jag även en skål. I arbetet med leran på drejskivan blev det om möjligt ännu klarare att leran är ett levande material (inte biologiskt kanske, men som ett formbart och med något som kan karakterisera som en egen vilja ibland). Genom att testa på olika metoder kunde jag dessutom lära mig mer om leran som material. De metoder jag använde mest var alltså kavlingsteknik och drejning.
I skrivandets stund (12.4.2012) har jag ännu inte bränt ett enda lerabete, men de två muggarna, den drejade skålen och de 5 små glasena är klara för bränning. Det stora fatet och det lilla fatet torkar ännu innan de kan brännas. Nedan finns en bild på de produkter som jag gjort tills dags dato, men eftersom det ännu finns lera och jag endast har 5 små glas, ska jag försöka göra några produkter till innan kursen är slut. Hoppas ännu på att inspirationen infinner sig för den där fyr-flaskhållaren. 
För att avsluta med en lite mindre realistisk bild av en mugg med "Vassen"-motivet. En extra dimension med leran är ju att man kan göra produkter som inte egentligen är direkt användbara men som genom sin utformning och sitt utseende har ett estetiskt värde. Även om man sedan väljer att endast avbilda dem genom att använda olika digitala tekniker och bildbehandlingsprogram, så har lerprodukterna något som berättar att de varit formbara och levande en gång. På samma sätt som den finländska skärgården bär vittne om istidens formande inverkan på vårt fagra land och att det som idag är skärgård en gång varit havsbotten.
Inlägg som berör projektet:
Källa till citatet:
Jansson, Tove, 1972/1976, nytryck 2008. Sommarboken. Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar