... blev en bukett små Förgätmigejer. Blå o oemotståndligt söta, med sina små stjärnformade blommor. Intressant dock hur vissa minnen ligger på lur, o bara väntar på att kasta sig över en.
För mig var dagens aha-minne just kopplat till Förgätmigejerna, eftersom de är en av de tidigaste blommorna på våren, o så länge jag kan minnas har vi plockat dem med syrran när vi var hos mommo o mofa på våren/försommaren. Vi plockade en liten bukett, o satte den alltid i samma vita porslinsvas med små blåa, gula o rosa blommor på. Undrar om den fortfarande finns på hyllan hos mofa... Tackade nej till den när vi delade upp största delen av mommos vaser förra sommaren, men då plockade jag ju inga Förgätmigejer, o tänkte väl att jag inte behövde en så liten vas till något... Att jag hade fel, igen. Minnenas kraft är definitvt underskattat, iaf för min del.
Så är det skrivet då: saknar mommo fortfarande. :(
Härliga blommor. Jag kopplar ihop förgätmigejerna med fammo <3 hon gick bort 2005, saknaden stannar kvar. Blir fortfarande tårögd när jag tänker på henne, vi får vara tacksamma för minnena, dem kan ingen ta ifrån oss.
SvaraRaderaTårar är inte alltid av ondo, men lite jobbigt när man inte kan påverka när de börjar rinna. Verkar som att minnet av vissa saker o speciellt vissa personer stannar kvar - o har ju så många glada minnen också, men likväl blir jag ledsen när jag tänker på henne. :(
RaderaMen det stämmer: minnena kan ingen ta bort! Det är en tröstande tanke. :)